Valborgsmässoafton

Valborgsmässoafton blev en kall men vacker kväll. Hembygdsföreningen bjöd på körsång och Helena talade in våren, sen gick vi in i den gamla smedjan för en fika. När mörkret lagt sig över byn så blev vi bjudna på ett ståtligt fyrverkeri.

Kören sjunger in våren

Helena Wilhelmsson vårtalar

VALBORGSMÄSSOAFTON 2011-04-30

Jag vill börja med att säga tack till hembygdsföreningens styrelse som bad mig vårtala… Trots att alla känner mig och har hört mig förut i olika sammanhang, tänkte jag när jag fick frågan. Men, att hylla våren är inget jag satt ord på tidigare, så jag såg det som en utmaning, något nytt.

Nytt och nytt förresten, jag kommer faktiskt att hylla det gamla en hel del…

Vårkänslor är speciella… trots dagens kyla känner vi nog alla igen det där sprittande, glada, lyckliga som bara infinner sig där, när man ser vitsippsbackarna blänka och björkarna slösar med sin skira försommargrönska. Det är onödigt vackert, sådär så det nästan gör ont!

Vårkänslorna för också med sig det konstiga, att även personer med de mesta ogröna fingrarna – som jag själv – får för sig att man ska plantera blommor, så frön, förkultivera, sätta ut i rabatter och krukor. Resultatet varierar men driften finns där!

Varför? Undrar jag ibland. Kanske har det att göra med att vi vill vara en del av växtkraften när den är som starkast och vackrast? Vi vill sätta bo och pynta, känna tillhörighet och våra rötter… vara en del i vår vackra bygd, i hembygden.

Jag tror att var man än befinner sig på våren så får man en känsla för bygden, helt enkelt för att det är så himla vackert!

I det långa perspektivet tror jag att tillhörigheten till den plats där man bor är viktig. Att känna en bygds historia är att känna sina rötter, oavsett om man är uppvuxen där eller inte. En del har ju förmånen att ha flera hembygder, där man är född och där man bor just nu…

Då kan jag nämna att en del av mina vänner som vill vara lite elaka mot mig säger att jag aldrig har flyttat hemifrån… vilket på ett sätt är sant! Därmed är jag ju fattig, jag har bara en hembygd!

Men hörni, vilken hembygd sen…!!!!

I mitt nuvarande fantastiskt roliga jobb som kommunalråd i Nora, träffar jag mycket folk från olika delar av landet. Och vet ni, jag ska avslöja en sak; Tänk vad dom är okunniga!

Många vet inte vad en kolbotten är, hur den ser ut när den är igång eller hur den ser ut idag i våra skogar. Eller vad den är till för!

Inte heller vet många vad en skrotstensvarp är för något. Ni vet, dessa stora högar i som finns i hela Dalkarlsberg

Man vet knappast vad en stånggång är, en sådan som gick här bakom ryggen på mig för 100 år sedan för att förse Långgruvan med kraft.

Man vet knappt vad en masugn är, än mindre vad den gjorde. Masugnar som har funnits i mängder runt om i Viker och i Nora Bergslag.

Och all vacker hyttslagg som ligger och visar upp sig i parti och minut på våra igenväxande hyttbackar, det vet man inte vad det är…

Men hörni, det vet ju alla ni…? Eller hur?

Oavsett om man inte vet vad de enskilda sakerna är som jag räknade upp, så bör man ju veta Bergslagens plats i historien. Men grejen är att det gör man ju inte! Människor i vårt i land har svårt att placera Bergslagen som Sveriges industriella vagga. Vore det inte för våra gruvor och hyttor hade Sverige inte varit någon stormakt från 1600-talet och framåt.

Och vi lever mitt i denna historia. Som enligt dokumenterade handlingar började med ett privilegiebrev från första hälften av 1300 talet som stadgade brytning i Westra Berget här ovanför. Och som slutade på 1950-talet, när gruvorna här i Dalkarlsberg stängdes. Vi talar om en tidsrymd på 600 år…

Men vi är dåliga på vår närhistoria, lite till mans. Jag brukar exemplifiera det med att jag har gått i grundskola och gymnasium i 12 år, men jag tror aldrig vi besökte en kolbotten, eller ens Pershyttan, som näst intill är ett världsarv med sitt fungerande vattenhjul och stånggång… Som tur är vet jag att det är annorlunda i dagens skola.

På mitt gamla jobb, Skogsstyrelsen, hade jag förmånen att få jobba med en verksamhet som heter skogen i skolan. Där fick jag många chanser att bättra på vår historia. Och det gillade jag!

Ibland var det så enkelt att när jag hade en praoelev med mig och skulle åka ut en dag och titta på olika objekt, så kunde jag säga: Idag får du räkna efter hur många byar vi åker igenom som har ett namn som slutar på ”hyttan”. Jag slår vad om att det blir mer än 10!

Ungdomarna tittade smått skeptiskt på mig och tyckte jag var knäpp. Men när vi kom hem på eftermiddagen och hade kommit upp i minst 15 platser ( t ex i Lekebergslagen i Västernärke – ni vet, Lekhyttan, Vekhyttan, Kinkhyttan, Klunkhyttan, Mullhyttan) undrade dom faktiskt varför det var så… och jag berättade.

En annan lärorik verksamhet var skog och historia inventeringen. Speciellt så här på våren! Det är då man ser som bäst i skogen, innan det gröna ”tar över”. Att helt plötsligt i den djupa skogen komma fram till en liten glänta som visar sig vara det gamla torptunet och se syrenbusken fortfarande vid liv, och dessutom blomma! Det gav lite perspektiv… Då känns det nästan som en hädelse att man har planterat igen gamla åkerplättar som människor slitit för att öppna upp…

Denna känsla för hembygden som jag tycker är viktig anses ibland vara lite protektionistisk… och därmed riskera att komma i konflikt med eller stänga ute människor med utländsk härkomst.

Ingenting är mer felaktigt! Människor från andra länder blir lika imponerade över denna historia som någon annan. Ofta reflekterar man direkt till förhållanden i sina hemländer. Och är lite impade över att så mycket finns bevarat i Sverige, både fysiskt i skog och mark och i skrift.

Men så var Sverige också en av de första länderna i världen som beslutade om en lag till skydd för fornminnen, för ca 100 år sedan!

För inte så länge sedan var jag på exkursion här i skogarna med ett gäng Tanzanier… Vi tittade på gruvhålen och mystiken kring Mogruvorna (som jag för övrigt tror kan bli Vikers nästa uppskattade turistmål!). När vi traskade omkring i skogen så hörde jag hur en elev utbrast, inte riktat till mig utan det kom spontant och med eftertryck: ”This was very intresting, indeed!!” Jag hade gärna spelat in den kommentaren… en 15 årig pojke från Tanzania vid kanten av Mogruvorna!

Att bjuda in till vår hembygd för att känna tillhörighet är lika viktigt oavsett om man kommer från Serbien, Eritrea eller Stockholm…

För att återgå till mer konkreta sätt att känna tillhörighet så vill jag passa på att bjuda in till ett bygdespel som ska gå av stapeln i sommar, ”Kurtis och rallarsving”. Det handlar om vad som kan hända när järnvägen – och rallarna – kommer till byn.

För övrigt ser jag fram emot att se er på hembygdsföreningens aktiviteter. De finns påwww.vikersbygden.se Om du saknar någon aktivitet så säg till!

Innan vi går in i smedjan och fikar och sedan när mörkret har sänkt sig, går ut och beskådar fyrverkerierna vill jag att ni alla hjälper mig att fira vårens ankomst – och skrämma kylan på flykten!! – genom att hurra för våren!!

Helena Vilhelmsson.